Hej Blogg! 1 år senare.
Raderade ca 1 och halv sida. Var det viktigt det jag skrev? Kändes det bra att skriva det jag skrev, kan jag andas ut? Inte riktigt.
Jag har inte skrivit på ja 1 år sedan. Det har gått 1 år sedan jag tog det svåraste beslutet i mitt liv och jag kommer aldrig att veta om det var rätt eller fel. Mardrömmar har jag varannan dag om vad som skulle hänt ifall jag gjorde annorlunda, kanske mardrömmarna som gör att jag inte sjunger längre när jag kommer hem från jobbet. 1 år har i alla fall gått och jag har bestämt mig för att gå vidare och se fram emot framtiden. Hur svårt det än är så bör jag göra det. Fokusera på vardagen och morgondagen. Hur rädd jag än är så behövs det.
Livet är konstigt på det sättet att man kan från ena dagen bestämma sig för hur man vill att morgondagen skall se ut- ialla fall till en viss del. Det är mycket som hänt under ett helt år- väldigt mycket som får ens huvud att sprängas men samtidigt mycket som får en att vilja fortsätta mot den vackra framtiden.
Jag har länge funderat på varför man är så duktig att fokusera på det negativa i livet och inte det positiva?
Jag själv har gjort det en längre tid och börjar bli väldigt irriterad på mig själv att jag inte ser eller vill se det vackra i mitt liv. Det känns så mycket lättare att fokusera sig på allt dåligt i ens liv-kanske för att man kan vrida och vända på det hela?Varför kan man inte se och uppskatta mer av det fina i livet, människorna i ens liv, skratten man åstadkommer när det är mörkt utanför, tårarna man fäller som är av glädje- se det ska vara lättare, inte svårare.
"Dont cry because its over, Smile because it happend"
en underbar människa, halva mitt universum skrev detta till mig för några dagar sedan. Det var ett väldigt bra sätt för mig att gå vidare då jag fastnat och inte kunde komma ur gropen.
Hur kan en människa få en att le när man vill gråta, vara glad när man är arg- få hjärtat slå när det känns som att det slutat slå?
Stenen som aldrig försvinner....
På måndag har det gått 40 dagar. På månad har det gått dagar som jag inte tror på. På måndag har det gått en tid som jag önskar jag aldrig upplevt.
Den 17 okt åkte jag och robin till djursjukhuset och väntade på ett beslut som får mig att gråta om dagarna, nätterna.
Jag mår så jävla dåligt, jag har inte mått bra sen de dagarna. Mycket har hänt sen dess också men det tar sådan jävla piss tid och jag önskar att jag dog före.
Gjorde jag fel? Tog jag verkligen rätt beslut? Vem är jag som ska bestämma om att avliva dig var det rätta valet.
Tänk om TÄnk om om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk omTänk om TÄnk om
TÄNK OM!
Lättare sagt än gjort och nu är det gjort och jag har dig i lilla urnan i rummet med fotot på dig och din leksak.
Det är vad jag har kvar. En liten trälåda...
Jag önskar ibland att livet inte skulle vara så här orättvist. Men jag kände på mig att något inte stämde. ALLT VAR FÖR BRA FÖR ATT VARA SANT, och det var så. Det kom som ett bombnedslag och sen fanns inte du.
Du hann inte ens jaga fåglarna på trädgården. Jag var orolig att du skulle springa över vägen men du hann inte ens se hela trädgården.... Du hann inte och jag hann inte se, förstå. Förlåt. Förlåt för mitt beslut.. Jag kommer aldrig få veta om det var rätt... Jag kommer aldrig glömma rummet vi väntade på dig i...
Jag kommer aldrig glömma när jag hörde stegen och jag visste att det var dig de hämtade till oss för att ta farväl...
Jag har förträngt som fan, jag har förträngt allt men jag minns varenda detalj, varenda andetag och tår. Det gör ont, det gör fortfarande ont. Förlåt mig. Förlåt mig för att du inte finns längre.Jag önskar att det var omvänt.
Jag älskar dig min lilla älskling, min lilla felia, min lilla bebis.
För bra för att vara sant
Livet var för bra för att vara sant. jag kände att allt gick för bra. Något stämde inte.
Att få få brevet från djursjukhuset igår som låg på borde när jag kom hem- mitt hjärta bröts ihop, tårarna kom och jag insåg att jag har inte mått ok eller bra sen den dagen.
Regn av tårar
Låten you are beautiful- james blunt var på radion när jag lämnade tumba med bilen.
My life is brilliant.
My life is brilliant.
My love is pure.
I saw an angel.
Of that I'm sure.
My life is brilliant.
My love is pure.
I saw an angel.
Of that I'm sure.
Jag vet inte vad som föll i mig men tårarna började falla mer och mer.
Var det glädje tårar? Var det tårar av rädsla? Vad var det för tårar vet jag inte.
Men ni vet när det regnar och man ser inget när man kör bil- så kändes det igår då tårarna föll och föll och jag såg knappt vägen.
Jag körde förbi ican vid rondellen och när jag kom in på den mörka vägen på väg till huset så kände jag att man ska inte köra bil när man har mycket i tankarna och mycket som pågår i ens liv.
Jag skattar mig lycklig och jag har det underbart men det finns saker som gör att jag började gråta bara så där.
Kanske var det låten, kanske var det allt som hänt så fort på så kort tid och jag inte hunnit med att njuta och uppleva det på riktigt. Att jag inte duger till på rätt sätt, att jag finns inte hemma när jag bör vara hemma och inte bara jobba. Kanske är det att jag om två veckor lämnar en plats som jag ser fram att gå mot varje morgon fastän tiderna suger. Se fram emot kollegorna, de glada och inte glada kunderna. Kanske är det detta som gör att jag mår dåligt eller rättare sagt gör mig ledsen.
Jag är en person som inte är så duktig på förändringar- inga förhastade i alla fall. Men sen är väl ingen människa glad för hastiga förändringar, i alla fall inte när man känner att" skit jag trivs där men det är inte allt"
Igår var en dag då jag behövde gråta ut, en dag som säkert kommer komma igen. Herregud jag är bara 23 år vad vill jag av mig själv egentligen. Klart jag tycker det är jobbigt att byta jobb, ha flyttat och inte hinna med allt med huset och livet med min sambo. Men samtidigt är det strålande att få ett annat erbjudande som kan förbättra min vardag och inte bara mitt liv utan vårat liv- det är jag glad för och det behövs.
Jag tror att man glömmer de små sakerna i vardagen och jag kanske är för hård mot mig själv.
Jag vill väl duga för min sambo och för världen utanför som alltid finns där.
Jag ska vara glad och det är jag för allt och alla jag har i mitt liv. Egentligen så ska jag vara överlycklig.
Men jag är mänsklig och ibland glömmer man de sakerna som egentligen spelar roll i livet. Människorna och tankarna.
Det kommer gå bra. Allt tar sin tid. Livet tar tid. Man får bara lära sig att njuta av den tid livet har en att ge!
/ Olga
2 veckor i vårat hus!
2 veckor har nu gått och lådorna blir mindre, träden börjar bli fler på trädgården och buskarna är klippta.
Känns underbart faktiskt. Att vakna upp och kunna gå ut och sätta sig på lilla trappen och kolla på hur gubben planterar päronträd.
Jag har fortfarande inte hunnit spela fotboll på tomten men det kommer en tid då jag hinner göra det också!
Igår var jag på bauhaus och handlade lite saker. En högtryckstvätt så nu kan vi tvätta våra bilar när vi vill och en sticksåg.
Jag ville ha fler trädgårdstomtar men får bli en annan gång!
Imorgon jobbar jag och på tisdag blir det besked. Förhoppningsvis med positivt än negativt! Vi håller tummarna!!
Nu blir det en trip till Bauhaus och handla mer saker, SKOJ! Men dyrt:P
ps; Just! Vi har äntligen ett matbord och stolar föressten, vart lite jobbigt ett tag att sitta i vardagsrummet och äta frukost.
hopp
Man får aldrig tappa hoppet. Man får aldrig sluta drömma. För man vet aldrig när något otippat händer och man blir stolt att man inte tappade hoppet.
Den som söker vänner utan brister blir utan
Jag drömmer drömmar på nätterna. Saker som hänt och drömmar. Jag tänker på dig när jag åker hem och önskar att jag kunde nå dig. Hur du har det, hur din dag är och vad som händer imorgon. Jag är arg ibland när jag tänker och jag är glad ibland.
svårt det här.
Jag tror inte på alla som säger att tiden läker alla sår, att man till slut glömmer en människa, en person, en vän, en individ och går vidare i sitt liv. Gå vidare kan man göra men inte helt och hållet.
Jag tror felet ligger i att jag inte önskar att gå vidare, glömma och inte önska att man sågs igen.
Svårt det här.
Som fan.
Nycklar!!!!
Aaaaaaaaaaah! Idag får vi våra efterlängtade nycklar till vårat hus!!!
så lycklig!!!!
Spöken från förr
känns som att det förflutna följer efter mig.
För två veckor sen kom en människa in som jag inte riktigt gillar. Och igår kom en människa in med sin mamma som jag faktiskt helt ärligt trodde att jag aldrig skulle få se. Alltså aldrig. Har glömt bort att denna människa exsisterade!
helt sjukt må jag säga. Att jag vill attdu kommer in eller att jag träffar på dig, men de som kommer in är spöken från förr.. Får tänka annorlunda. Hoppas jag aldrig ser dig igen. Vänskapen är ju över.
Ett beslut kan förändra allt!
Sjukt hur livet kan vända. När man inte har något, när man förlorat allt- så har man inte det. Inte egentligen. när man tro sig ha allt i livet, verkligen allt så kommer det ännu mer. Och då frågar man sig själv: " varför kom inte detta erbjudande när jag inte hade något"
så nu står man där på vägen och undrar vilken stig ska man välja- ska jag fortsätta på vägen eller välja en ny stig?
Att se hur andras liv är och förändras, verkligen förändras är också sjukt. Jag skulle aldrig kunnat ana hur ditt liv skulle se ut mot slutet av 2013. Eller hur ditt liv nu är- ångrar du dig eller är du verkligen lycklig?
Jag anade inte heller hur mitt liv skulle se ut nu, idag, imorgon. Sjukt hur mycket som kan ändras av en tanke, en känsla, en dag och ett beslut.
Jepp
En dag med mamma.
På väg hem nu. Hade en underbar dag med mamma idag. Vi åt på Max, gick runt i stan tills det var dags att ta sig till söder och Victoria bio. En film av pedro almodovar- kära passagerare. En bra film, inget liknande Hollywood Filmer. Har sett andra av hans filmer förr så jag visste att den skulle vara bra.
vi fikade precis innan på söder pch pratade om livet. fick mig att tänka, vad skulle jag ha gjort utan mor min. En som alltid funnits där för mig.
vi pratade mycket om flytten, mycket om när jag var liten och fick mig att inse hur bra jag har det. Hur bra vi har det.
Det var en bra dag idag med mamma:)
Idag blir en underbar dag!
Halv åtta och jag är på väg till jobbet.
Hela vägen från Vällingby sitter jag och ler på väg till jobbet. Jag ler för idag är en sån dag då jag insett att allt kommer fixa sig, livet kommer bli grymt och idag är en sån dag då inget kan förstöra mitt underbara glada humör!
Citat. One tree Hill. Men stämmer bra!
"Sometimes I think we waste our words and we waste our moments, and we don't take the time to say the things that are in our hearts when we have the chance."
Rädd.
Det kommer en tid i livet då man börjar se över på saker och ting. Hur livet har varit, hur det är och hur det kan se ut. Det kommer en tid i livet då man vågar erkänna, vägar stå på sig och berätta för en själv att: det här är jag och jag är rädd.
Rädd för världen som finns där ute. Rädd för en själv och ens tankar. Rädd för att våga riva ner den där sten muren som finns framför dig. Den sten muren som fortfarande finns där den där väggen som man inte kan få ner. Den där väggen som får en att inte sluta känna sig rädd, den finns där och ibland blir den lika tunn som en play Wood skiva och man vågar men ibland bara ibland kommer den där sten muren tillbaka och man fortsätter vara rädd.
Det kanske är bra att vara rädd för ibland kan man förlora utan att man ens visste Om det. men man ska vara försiktig med rädslan då den kan få en att krypa in i sitt skal och inte vågà komma fram och berätta hur en känner.
