Forever and Always

Förra året far det av med gubben till Sri Lanka.



Detta år, GOA!
Jag längtar så mycket!
Allt känns bara så, nej jag vet inte.
Tiden går fort förbi och jag kan inte förstå att förra vintern var jag i sri lanka och SNART, mindre än en månad så kommer jag vara på goa. Vi kommer vara på goa och inte vilja komma tillbaka. MEN har fortfarande inte åkt så tillbaka får man tänka sen. Men härligt skall det bli och jag längtar, tror inte jag kommer kunna sova natten innan eller samma natt faktiskt, då flyget går runt 6 på morgonen, AHHHHH UNDERBART!!!! SNART!

looking into the sea
the wind passing me by
i hear some birds fly.

will i ever find words i need to express.
will i ever find the courage in me
cause when i look into your eyes
you make me feel like a princess

a princess that are a little insecure, not knowing
what will happen when i find the words out my mouth going.
will i regret will i know, well i really dont know.

some things you cant foresee
and as i stand between myself and i
the princess becoming a queen,
i know and always known the words that are now on standby.

Then the light begins to shine And I hear those ancient lullabies.
And as I watch this seedling grow, Feel my heart start to overflow.
Where do I find the words to say? How do I teach him? What do we play?

Bit by bit, I've realized That's when I need them, That's when I need my father's eyes.

Häromdagen satt jag och mamma och pratade under frukosten. Tänkter inte gå in detaljerat på vad diskussionerna var om men mycket var om mänskligheten, män och kvinnor.

Mycket man kom fram till och många nya svar jag fick som jag inte vetat från moder min.
Hur hon tänker och tycker och hur hon var som ung.
Fick mig en tankeställare efter att jag gått. Att man inte visste så pass mycket om hur ens mamma tänker.
Till en viss del vet jag men inte när det gäller andra saker, så det var intressant att prata och lyssna på hur en vuxen kvinna analyserar och tänker kring livets frågor.

Visst var vissa saker pinsamma att prata om men herregud så farligt är det inte!

Ibland måste man tillåta sig själv att inte vara så hård.
Man måste inte vara tuff varenda minut, varenda dag.
Det är okej att vara sårbar.

Det finns tillfällen när det är det bästa man kan göra, så länge man själv väljer sina stunder..

My new resolution is to trust you
My business to love you until you've had it
I'm not gonna miss out on the good stuff
The grass is much greener with us on it

Sometimes we tell the truth because the truth is all we have to give.

Sometimes we tell the truth because we need to say it out loud to hear it for ourselves.

And sometimes we tell the truth because we just can't help ourselves.

Sometimes, we tell them because we owe them at least that much.

Jag kommer ihåg en tid, en stund, en plats. Är det en stund från förr eller är det min framtid?
Har jag haft denna stund, varit på den platsen?

Jag kommer ihåg en tid
platsen var grön, stor som en fotbollsplan
platsen var ett fält, jag var med i en strid
mitt på planen, där stod jag och såg ut mot stan

Var befinner jag mig, var är jag
jag springer på fältet som icke tar slut
jag är trött, förvirrad och svag
då jag från ingenstans hör ett skjut.

var kommer skjutet ifrån
var är mitt vapen, var är min svaghet
var är stan, jag är mitt inne i amazon
från ingenstans ser jag ett paket

paketet står framför mig i det gröna
känner ett gevär mot min hals
lägger mig på knä och börjar böna
efter mitt liv, efter min tid som gick på vals

Vänder mig om och ser mig
vad detta nu är, är det inte okej
jag ser mig i ögonen som svarta som kol
konstigt nog är det inte mig jag i ögonen ser
det är.....

jag hör något, ett fall
ramlar ner från sängen och mina ögon de nu ser
jag är vaken, svag i kroppen och alldelse kall
jag drömde, ramlade från sängen och inser
att jag är vaken, jag drömde, täcket är på golvet och ingenting var sant



ELLER?

Seminarium nr 2 imorgon, engelska.
Är jag redo?
Nej, eller jo?

Kanske?, jag vet inte, hemligt?

Jag håller i ett vapen. Är i erat vardagsrum och tittar genom balkong fönstret. Ingen syns till på gatan nedanför ert hus.
Vad gör jag här? Varför har jag ett stort grönt vapen i min hand?
Samtidigt är jag glad, väldigt glad trots att jag inte förstår hur jag kan både se och prata med er. Var så länge sen. Minns inte änns det sista samtalet.

Plötsligt sitter vi tre ner på soffan och spelar kort. Katten är uppe på garderoben och tittandes ner mot oss hör jag ett skott.
Var det jag som sköt? Jag vet inte.
Korten är borta och jag ligger på balkongens golv med mitt vapen i handen och siktar genom ett litet hål som finns i balkongen. Tror jag, vet inte om det är balkongen för plötsligt så är jag i erat kök och morfar i trappen.
Du springer till balkongen och ropar att "de kommer, de kommer"

Med all min förvirring av vad jag gör hos er när ni längre inte finns och ett grönt vapen i min hand springer jag till balkongen men är plötsligt nedanför, precis utanför eran port står jag och ensam är jag icke.
Vem jag är med ser jag inte riktigt men vi marscherar fram, fram mot som är ett stort fält och hälften av fältet är en stor fotbolls plan, lite övergiven. Jag blir förvirrad då jag vet att det är så jag minns det, det är så det fortfarande är så det vet jag är på riktigt men är resten en dröm, i min egna dröm?

Du och morfar stannar kvar i lägenheten. Jag vänder mig om och ser er sitta vid köksfönstret på var sin sida, med ett leende, precis som jag minns det. Katten är nu på balkongen och sover medan jag springer fram och hör folk skrika av skräck.

Det är krig. Jag är mitt i ett krig. Utan att veta om mot vem, för vad eller varifrån är jag mitt i ett krig.

Det pågår utan någon tidsbegränsning, då jag fortfarande inte förstår vad som händer i min egna dröm. Jag vet att jag drömmer när jag drömde men allt kändes så verkligt att jag vet inte om allt som händer är på riktigt, så jag tar allt som händer på allvar.
Jag skjuter folk, vem vet jag inte, varför vet jag inte men jag skjuter för att överleva för att kunna komma hem och rädda er.

Jag lyckas, jag och resten som är med mig, de flesta som klarat sig tar sig tillbaka. Förlorar vi? Kanske vinner vi jag vet inte men jag är tillbaka i trappen, på väg upp mot femte våningen där ni bor, dörren är öppen och jag drar fram mitt gröna vapen. Varför det är grönt vet jag inte men där står mamma, med matpåsar och en glass i handen, den har hon köpt till mig. Va?!

All förvirring är fortfarande kvar, jag hänger inte med men just nu, i denna stund då det är krig utanför, jag står med mitt vapen och jag struntar i om jag drömmer eller om allt är verklighet. Jag stänger dörren, och plötsligt är jag i trappen och skjuter från något som för en tid sen var ett fönster. Det fortsätter och folket jag krigar mot är som små myror kommandes mot huset.

Jag vänder mig om och det är någon som står bakom mig, några trappor nedanför. Jag ser inte vem det är, är det min fiende eller min vän och jag hör ett skott, följandes av trappsteg. Vaknar till och ser dörren öppen. Katten sitter i hallen och mjauar, mamma i telefon. Jag letar efter er, går till köket ingen där. Jag går till vardagsrummet och morfar ligger på golvet men du är okej. Jag vänder mig om och du ramlar ner. Mamma är försvunnen, jag är ensam och nära på dö, trots skotet mot mig finner jag ingen blödning, jag skriker efter hjälp, inser att det är krig och var är den som sköt?



Jag vaknar upp. Nu är jag vaken och blöt under ögonlocken. Jag har gråtit i sömnen. Jag vet inte vad som hände i slutändan, jag vet inte hur min dröm slutade, jag vet inte om ni blev skjutna, vet inte om ni överlevde.
Jag vaknade upp och insåg då att min dröm var en dröm(mardröm) så allt jag drömde var inte sant. Då i drömmen kändes allt så riktigt, så realistiskt att jag visste varken ut eller in.

jag hoppas, jag hoppas att ditt liv blir till vatten

If theres options I dont want them.
Their not worth my time.
Cause if its not you, oh no thank you
I like us just fine.

Youre a rock in the sand,
youre a smile and a cry,
youre my joy through the pain,
youre the truth through the lies.
No matter what I do, I know that I can count on you.

Hej hej pia;)