Forever and Always

 

 

 

jag saknar dig. du vet det.
Allt verkar vara så bra just nu i mitt liv. Som om alla pusselbitar funnit varandra och jag är lycklig.
Jag ser så mycket fram emot framtiden och det som skall komma men någonstans på vägen så är jag rädd. Inte rädd för vad som skall komma utan rädd för vad jag lämnar bakom mig.
Kanske är jag inte rädd men mer obekväm med att inse det som är, det som inte kommer tillbaka. Det som har förlorats. Det som fanns förr.

Jag är rädd för att slappna av på riktigt. Ibland vill jag bara att någon nyper mig och säger att " Olga detta är inte en dröm, detta händer på riktigt", vi ska flytta till hus, vi ska starta vårt liv, här och nu.
Jag är rädd för att slappna av, för varje gång jag gör det, varje gång jag är lycklig och alla pusselbitarna är på plats, BAM så är det något som förstör, något som sänker mig djupt ner under.
Så jag försöker och försöker vara så glad som möjligt men samtidigt vaksam. borde jag vara det? nej!

jag har så mycket att vara tacksam över, så mycket att se fram emot och mycket mer. så jag borde bara gå och lägga mig och hålla tyst. Man är nog lite nervös och kommer vara det ända tills aug närmar sig, längtar och längtar. Varför kan inte tiden gå fort? varför kan inte tiden gå lika fort som när något försvann ur mitt liv på några minuter. varför kan inte tiden gå lika fort så att det är augusti och vi har flyttat in i huset! DET SKA BLI UNDERBART!!!

Som vindens kraft och solens varma strålar sitter jag här.
Som magi i luften och fåglarna bland molnen, sitter jag här.
Som regnets droppar och mina andetag, blundar jag.
Blundar och försvinner för en stund.
Inte långt bort, inte alls. försvinner till den stund ja minns bäst.
Den lilla stunden, då ja var liten och du fanns.

Du fanns.
Lilla handen min, svajandes i din vart vi än gick.
Under regnets droppar, under solens strålar, under vinterns snö fortsatte vi gå.
Solen sken, gräset var grönt, min hand i din, lyckan på topp.
Glad var lilla jag under våran stund, lycklig var du.
Dagarna gick, dropparna blev fler och solens sken skymtade bort, bit för bit.
Liten och blind jag var, såg bara lycka och glädje ögonen dina.
Såg gräset vara lika grönt, solen skina lika starkt och inga moln komma.
Blind var lilla jag, rädd, osäker, egoistisk.

Gräset fanns inte där mer, lyckan i dina ögon hade försvunnit dag för dag,
molnen var på väg. de var på väg.

utan att förstå, utan att höra, utan att se, släppte du min hand.
De regn som kom, de droppar som föll, faller även idag.
Idag,10 år sen släppte du försiktigt min hand.

Men jag vet att lika väl som jag visste när jag var liten att du finns här för mig,att du finns här för mamma så som du fanns för oss då. Jag saknar dig idag och jag kommer alltid, alltid att älska dig. Du är våran ängel som vakar över oss. Du är min mormor. <3

Det känns som en tickande bomb, jag förbereder mig för något jag inte vill ska sprängas. Jag vill inte ens ha det i tanken att förbereda mig. är jag hemsk? är jag hemsk som förbereder mig mentalt för att inte må dåligt när det väl smäller?
jag åkte hem idag för att kunna ringa dig imorgon bitti.
men vad ska jag säga som inte jag redan sagt.

du är egentligen den enda som jag sagt att jag älskar dig.
jag har så svårt för dessa ord just för att jag menar det när jag väl säger det. Och jag vet att du menat det till mig men vad ska jag säga mer för att du ska sluta vara en tickande bomb..

Det är jobbigt att jag innerst inne vet att du gett upp, att du inte kommer lyssna på mig, ta åt dig.
är det ens du som är den tickande bomben eller är det jag?
Är det jag som snart kommer brista ut i gråt och sprängas för att jag vet inte hur jag ska få dig att förstå eller är det du?