Hej Blogg! 1 år senare.
Raderade ca 1 och halv sida. Var det viktigt det jag skrev? Kändes det bra att skriva det jag skrev, kan jag andas ut? Inte riktigt.
Jag har inte skrivit på ja 1 år sedan. Det har gått 1 år sedan jag tog det svåraste beslutet i mitt liv och jag kommer aldrig att veta om det var rätt eller fel. Mardrömmar har jag varannan dag om vad som skulle hänt ifall jag gjorde annorlunda, kanske mardrömmarna som gör att jag inte sjunger längre när jag kommer hem från jobbet. 1 år har i alla fall gått och jag har bestämt mig för att gå vidare och se fram emot framtiden. Hur svårt det än är så bör jag göra det. Fokusera på vardagen och morgondagen. Hur rädd jag än är så behövs det.
Livet är konstigt på det sättet att man kan från ena dagen bestämma sig för hur man vill att morgondagen skall se ut- ialla fall till en viss del. Det är mycket som hänt under ett helt år- väldigt mycket som får ens huvud att sprängas men samtidigt mycket som får en att vilja fortsätta mot den vackra framtiden.
Jag har länge funderat på varför man är så duktig att fokusera på det negativa i livet och inte det positiva?
Jag själv har gjort det en längre tid och börjar bli väldigt irriterad på mig själv att jag inte ser eller vill se det vackra i mitt liv. Det känns så mycket lättare att fokusera sig på allt dåligt i ens liv-kanske för att man kan vrida och vända på det hela?Varför kan man inte se och uppskatta mer av det fina i livet, människorna i ens liv, skratten man åstadkommer när det är mörkt utanför, tårarna man fäller som är av glädje- se det ska vara lättare, inte svårare.
"Dont cry because its over, Smile because it happend"
en underbar människa, halva mitt universum skrev detta till mig för några dagar sedan. Det var ett väldigt bra sätt för mig att gå vidare då jag fastnat och inte kunde komma ur gropen.
Hur kan en människa få en att le när man vill gråta, vara glad när man är arg- få hjärtat slå när det känns som att det slutat slå?
