I and love and you.
Three words that became hard to say
I and love and you
Det är inget hejdå! Utan ett, vi ses snart!
Jag hade svårt, väldigt svårt att hålla tillbaka tårarna, denna klump som min hals fick, men jag klarade mig bra!
Jag ville inte riktigt säga hejdå, jag ville inte så det blev ett ses igen!
Och ses igen det ska vi! Denna gång kommer det inte gå över tio år, nej.
Jag är så glad att ni kom hit, men tråkigt att tiden gick så fort! Önskar att tiden kunde stanna och att tiden inte började gå förens jag ville det=aldrig.
Men man kan inte alltid få allt i livet, och jag är glad för den tiden ni var här!
Nu blir det min tur att komma till Spanien! Vilket egentligen är på fredag och du frågade mig om vi hade tid att ses men jag tror inte det, men snart så!!
Hej! Nu skriver jag till dig, för jag saknar dig.
Nu har hon varit här snart en vecka och snart åker hon. Varje dag så känns det overkligt att vi äntligen träffats. Efter så många år så känns det som om det var igår du följde med mig hem till de och lämnade mig där över dagen.
Det känns som om det var igår som hon lärde mig en massa, då jag var liten och hon var äldre, jag såg upp till henne och jag är glad att hon var med i mitt liv som liten.
På måndag åker hon iväg och jag känner mig ledsen men samtidigt glad att vi har träffats några gånger i alla fall under hennes vistelse. Och jag har lovat mig själv att det inte kommer dröja mycket länge tills vi ses igen.
Varför går tiden så fort iväg när man inte vill det. Kan inte du stanna klockan och låta denna vecka vara en lång vecka?
Varför gör jag så?
Jag lär mig inte och jag ser alltid för sent. Jag vill göra gott men slutar med att jag förstör.
Jag måste sluta vara mig själv för ett tag.
EUPHORIA!
Och vem om inte rakt in i min kamera hon tittar! mihihihihiih!
Allsång för första gången, LOREEN du var grym!
Titta och njut! Bilder tagna med Nikon d3000!!
MUMS bilder blev det!!
Hm, var tittar du egentligen?
Älskar att fånga en bra upplevelse hahaha! Lipar han eller what ya doing?
Markolio dansade/ posade lite framför min kamera;)
WOHOOOO!!!!!
when we were younger
Min pojkvän sa till mig att " det är bara ett jobb, det är bara ett jobb"- och det är sant, det är bara ett jobb.
Snart är det väl dags att svänga av vägen.
Jag önskar att du fanns här och kunde säga till mig vad jag ska göra. Ingen är perfekt och livet kan aldrig vara perfekt, så kanske jag är på väg att göra ett misstag om jag ändrar vägen, eller att stanna är ett misstag?
Jag trivs men psykiskt orkar jag inte mer. Jag höll nästan på att gråta av ilska över att det inte funkar som det borde. Men jag höll mig. Jag är bara så
Trött i hjärtat av att göra folk besvikna, och jag vet att det absolut inte är mitt fel men om man varje dag ska stå och förklara varför det inte blev som det blev, så är det ju man själv som får skiten när man pratar med personen, och så mycket klarar inte jag att ta. Jag vet att livet är tufft och jag har stött på sådant förr, på mitt första jobb men det är inte samma sak, inte alls. För då häll kaoset inte i sig, det fortsatte inte, men nu gör de det, och jag har ingen kraft att kämpa för något som jag älskar att göra, som jag blev anställd att göra. Men någonstans på vägen blev allt fel.
Vi får se hur det ser ut efter sommaren, men mitt hjärta orkar inte mer.
Svårare än jag trott.
Ju närmare vi kom minnessplatsen, ju närmre vi kom bänken, desto svårare vart det. Jag satte mobilen på ljudlöst och tog ett djupt andetag. Mamma ställde ner blommorna och satte sig brevid mig. Hon hade tagit med sig några grejer som du givit henne, en klocka, några örhängen som var dina favoriter men som du sen gav till mamma. Jag har alltid med mig något som är ditt och inte bara till minnesstunden idag, din ring. I hela 9 år har jag haft den, och för varje dag som går så känns det som att den lyser upp mer och mer. Mamma berättar att när hon gav den till mig och när jag började ha den, så var den inte så silvrig, den lös inte upp.
Tiden gick och minnena började komma och skrattade gjorde vi och det var skönt, det var skönt att minnas det goda.
Vi pratade om ifall du var där med oss idag. Hur svårt det än var för mig att säga det, hur svårt det var för mig att se mamma i ögonen, men jag visste att hon behövde höra det. För jag är inte den enda som saknar dig, så sa jag att jag tror verkligen att mormor är med oss varje dag och inte bara idag. Jag tror varken på gud, inte efter att jag varit ner på mina knän och bad för att du inte skulle lämna mig, jag bad och bad men "gud" fanns inte då och jag tror inte att "gud" finns nu. MEN jag tror på och kommer alltid tro att du finns här, någon bit av din själ finns här. Om det är i mitt hjärta, om det är i min personlighet, jag vet inte men jag känner med min kropp och själ att du finns här.
Mycket har hänt på dessa 9 år, jag har varit olycklig, jag har varit i en mörk bubbla där jag ville lämna allt och träffa dig.
En berg och dalbana är vad livet är, det går upp och det går ner. Det är inte alltid det går upp, men de senaste tre åren har det gått upp och jag är lycklig, jag bara önskar att du levde idag, du skulle bara varit 83 och det är inte mycket, du skulle ha levt idag, jag önskar det. Du skulle fått träffa mina underbara vänner, jag har få men fan vad de betyder för mig, min underbara pojkvän, jag tror du skulle gillat honom. Och jag vet att skulle du ha levt så skulle du säga att allt är bra, " det är bra, det lugnt" så som jag försöker övertala mig ibland, så sa du alltid att " det är bra, jag har det bra som det är"
Häromdagen pratade jag med en god vän om hur man vet när man älskar någon, hur man vet. Hon frågade mig om jag vet och till en början visste jag inte hur jag skulle förklara hur jag visste, hur jag kände att jag visste. Men sen tänkte jag bara på dig och med tanke på att hon känner mig så pass väl så behövde jag inte berätta mer. 9 år har gått och jag sitter här och gråter som ett barn för jag älskar dig så otroligt och det gör så ont att fortsätta skriva det här.
Nästa år har det gått 10 år och det slutar aldrig kännas som igår. Det enda som börjar skrämma mig är att jag minns dagen då jag fick samtalet om att jag måste komma hem, för mamma behöver prata med mig, att du har gått bort, denna dag minns jag mer än dagarna med dig, kanske därför ringen betyder så mycket för mig för dessa små minnen med dig är det som finns kvar...
Åren bara försvinner iväg men ja saknar dig mer och mer
Åren bara går och går och idag känns som igår, för 9 år sedan. Jag saknar dig så otroligt mycket, jag ångrar varje dag att jag inte fanns där för dig när du behövde mig. Mamma fanns där för dig, hon fanns alltid där för dig, men jag var inte där. Jag hatar mig själv för att aldrig ha sagt hur mycket du betyder för mig, hur mycket jag älskade och fortfarande älskar dig. Jag har så svårt att sägs dessa ord men ångrar att jag inte gjorde det, att jag aldrig hann. Ibland tittar jag upp mot himlen och undrar om du ser mig, om du finns här. 9 år har gått och jag mår fortfarande lika dåligt som om det var igår du gick bort. Du är och har alltid varit min bäste vän och jag saknar dig så jävla mycket!!
