Forever and Always

Solglasögonen var ett måste idag. Fastän molnen tog över och solen syntes inte till, så var solglasögonen ett måste för mig.

Ju närmare vi kom minnessplatsen, ju närmre vi kom bänken, desto svårare vart det. Jag satte mobilen på ljudlöst och tog ett djupt andetag. Mamma ställde ner blommorna och satte sig brevid mig. Hon hade tagit med sig några grejer som du givit henne, en klocka, några örhängen som var dina favoriter men som du sen gav till mamma. Jag har alltid med mig något som är ditt och inte bara till minnesstunden idag, din ring. I hela 9 år har jag haft den, och för varje dag som går så känns det som att den lyser upp mer och mer. Mamma berättar att när hon gav den till mig och när jag började ha den, så var den inte så silvrig, den lös inte upp.

Tiden gick och minnena började komma och skrattade gjorde vi och det var skönt, det var skönt att minnas det goda.
Vi pratade om ifall du var där med oss idag. Hur svårt det än var för mig att säga det, hur svårt det var för mig att se mamma i ögonen, men jag visste att hon behövde höra det. För jag är inte den enda som saknar dig, så sa jag att jag tror verkligen att mormor är med oss varje dag och inte bara idag. Jag tror varken på gud, inte efter att jag varit ner på mina knän och bad för att du inte skulle lämna mig, jag bad och bad men "gud" fanns inte då och jag tror inte att "gud" finns nu. MEN jag tror på och kommer alltid tro att du finns här, någon bit av din själ finns här. Om det är i mitt hjärta, om det är i min personlighet, jag vet inte men jag känner med min kropp och själ att du finns här.

 
Mycket har hänt på dessa 9 år, jag har varit olycklig, jag har varit i en mörk bubbla där jag ville lämna allt och träffa dig.
En berg och dalbana är vad livet är, det går upp och det går ner. Det är inte alltid det går upp, men de senaste tre åren har det gått upp och jag är lycklig, jag bara önskar att du levde idag, du skulle bara varit 83 och det är inte mycket, du skulle ha levt idag, jag önskar det. Du skulle fått träffa mina underbara vänner, jag har få men fan vad de betyder för mig, min underbara pojkvän, jag tror du skulle gillat honom. Och jag vet att skulle du ha levt så skulle du säga att allt är bra, " det är bra, det lugnt" så som jag försöker övertala mig ibland, så sa du alltid att " det är bra, jag har det bra som det är"


Häromdagen pratade jag med en god vän om hur man vet när man älskar någon, hur man vet. Hon frågade mig om jag vet och till en början visste jag inte hur jag skulle förklara hur jag visste, hur jag kände att jag visste. Men sen tänkte jag bara på dig och med tanke på att hon känner mig så pass väl så behövde jag inte berätta mer. 9 år har gått och jag sitter här och gråter som ett barn för jag älskar dig så otroligt och det gör så ont att fortsätta skriva det här.
Nästa år har det gått 10 år och det slutar aldrig kännas som igår. Det enda som börjar skrämma mig är att jag minns dagen då jag fick samtalet om att jag måste komma hem, för mamma behöver prata med mig, att du har gått bort, denna dag minns jag mer än dagarna med dig, kanske därför ringen betyder så mycket för mig för dessa små minnen med dig är det som finns kvar...