Forever and Always

Det är läskigt när man inte vet. Det är också läskigt när man vet bara att då är det försent.

Min mormor var den människan som aldrig sa nej, klagade inte, mådde hon dåligt så trodde vi att hon mådde bra för det var vad hon sa till oss. Hon tänkte mest på omgivningen och de hon älskade än sig själv.

 

En dag( kommer jag ihåg) var jag väl jobbig och hon sa till mig " nej men nu får du sluta"

Jag minns detta fär att hon sa aldrig något sådant till mig. Jag fick verkligen göra allt jag ville för henne sen födseln.

Jag var hennes enda barnbarn så hon ville att jag skulle vara glad. Men denna gång sa hon till mig. Jag förstod bara nu efter att åren gått och jag och mamma pratat, att hon mådde dåligt redan då, jag såg inte, mamma såg inte, men hon visste. Några månader senare var hon borta.

 

Det var bara nu jag sa detta till mor min, då vi satt och pratade om livet och dess härligheter i över tre timmar.

Varför jag sa det var för att det är så svårt att veta hur en människa egentligen mår. Man såger att allt är bra, för att inte nehöva oroa eller ta tid från den som frågar. Jag vet inte men det jag vet är att man ska försöka ta åt sig de små sakerna som plötsligt inte brukar vara som de är. Jag var liten då, runt 12 år, kände mig bäst och trodde livet var utan problem så jag tänkte inte mer på det mormor sa till mig. Men nu när jag är 22, snart 23 så försöker jag ta vara på de små sakerna som jag känner förändras och när jag känner att de gör det, då är det något som inte stämmer.

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag pratar om just nu men jag ångrar att jag inte såg då, ska försöka se mer nu och inte missa.

Jag var på topp. Jag kände mig stark. Jag var på väg att utvecklas ännu mer.

jag älskade det jag gjorde. Varje dag var en utmaning för mig, något att sträva mot. 

Jag såg mig som en mogen kvinna som utvecklades framåt. Fastän jag inte har någon utbildning kände jag mig säker.

 

Livet kan inte alltid vara topp, jag kan inte alltid vara på topp men att klättra ner så plötsligt tar lite i mitt hjärta. 

 

Igår var jag arg, ledsen, besviken och kände mig väldigt misslyckad. 

mot kvällen insåg jag att jag har klättrar ner från toppen och jag är glad för det.

varför? För jag hade något jag älskade att göra och jag vet att samma finns där ute för mig. Jag har något nytt att sträva efter. 

 

Jag hoppas på att komma in på någon ky utbildning, och jag hoppas och ser mig som en mogen och stark kvinna snart igen. När vet jag inte men jag hade ett jobb som var mitt första och bästa, jag fick sådan tur och ser det som en möjligthet att sträva mot något bättre och bättre. Jag är glad att mitt dåvarande jobb var något av de bättre, för nu vet jag vad som finns där ute, nu vet jag vad jag kan sikta mot. 

 

Igår var jag ledsen,arg och besviken. Vad några ord från sin pojkvän kan göra! <3