Forever and Always

Det är läskigt när man inte vet. Det är också läskigt när man vet bara att då är det försent.

Min mormor var den människan som aldrig sa nej, klagade inte, mådde hon dåligt så trodde vi att hon mådde bra för det var vad hon sa till oss. Hon tänkte mest på omgivningen och de hon älskade än sig själv.

 

En dag( kommer jag ihåg) var jag väl jobbig och hon sa till mig " nej men nu får du sluta"

Jag minns detta fär att hon sa aldrig något sådant till mig. Jag fick verkligen göra allt jag ville för henne sen födseln.

Jag var hennes enda barnbarn så hon ville att jag skulle vara glad. Men denna gång sa hon till mig. Jag förstod bara nu efter att åren gått och jag och mamma pratat, att hon mådde dåligt redan då, jag såg inte, mamma såg inte, men hon visste. Några månader senare var hon borta.

 

Det var bara nu jag sa detta till mor min, då vi satt och pratade om livet och dess härligheter i över tre timmar.

Varför jag sa det var för att det är så svårt att veta hur en människa egentligen mår. Man såger att allt är bra, för att inte nehöva oroa eller ta tid från den som frågar. Jag vet inte men det jag vet är att man ska försöka ta åt sig de små sakerna som plötsligt inte brukar vara som de är. Jag var liten då, runt 12 år, kände mig bäst och trodde livet var utan problem så jag tänkte inte mer på det mormor sa till mig. Men nu när jag är 22, snart 23 så försöker jag ta vara på de små sakerna som jag känner förändras och när jag känner att de gör det, då är det något som inte stämmer.

 

 

Jag vet inte riktigt vad jag pratar om just nu men jag ångrar att jag inte såg då, ska försöka se mer nu och inte missa.