Forever and Always

Nu har hon varit här snart en vecka och snart åker hon. Varje dag så känns det overkligt att vi äntligen träffats. Efter så många år så känns det som om det var igår du följde med mig hem till de och lämnade mig där över dagen.
Det känns som om det var igår som hon lärde mig en massa, då jag var liten och hon var äldre, jag såg upp till henne och jag är glad att hon var med i mitt liv som liten.

På måndag åker hon iväg och jag känner mig ledsen men samtidigt glad att vi har träffats några gånger i alla fall under hennes vistelse. Och jag har lovat mig själv att det inte kommer dröja mycket länge tills vi ses igen.

Varför går tiden så fort iväg när man inte vill det. Kan inte du stanna klockan och låta denna vecka vara en lång vecka?