Forever and Always

                      


Varför, alltså varför blir det såhär? Eller rättare sagt blev. Hur man än formulerar sig så återstår en sak, att det går inte behålla en vänskap om inte båda två försöker. Men hur vet man om båda försöker, hur vet jag eller du att vi båda försökte? Jag vet. Nu vet jag dock inte om du läser min blogg, jag vet inte om du änns känner till att jag har en men det gör du nog på något sett.

Livet är tufft och på något sett så har det blivit tuffare för mig, för att jag har så många minnen som inte vill gå bort som jag kanske inte tar bort ändå om jag skulle velat. Att se något som påminner om våra bra dagar tillsamans får en att undra varför det blev så, varför du var så patetisk av dig och tro dig vara nån som kunde bestämma mina beslut, bestämma över vad jag själv vill. Visst du var där för mig då jag pratade med dig och du gick med på att höra det jag ville få sagt, är det mitt fel då? Att du längre inte ville veta av mig bara för att jag pratade ut med dig som skulle vart min vän. Att jag var patetisk över mina egna beslut som har påverkat mig dåligt förr men är inte tanken den att, Om en person har valt att göra något i sitt liv som gör en lycklig, något beslut som man vet, det här är det rätta beslutet, borde inte den personen som kallar sig vara ens vän förstå beslutet och deal with it. Inte sluta upp vänskapen bara för att den inte gillar beslutet?? Låter inte det knäppt?

Innerst inne så förstår jag dig men ändå inte. Att jag kom till dig då jag hade det jobbigt och du gick med på att lyssna, du kunde sagt nej men gjorde du det?
Jag tror att ditt beslut om att inte vilja höra av mig längre och veta av mig var bara för att du hade något emot den personen jag beslutade mig om att förlåta, att du hade inte sagt allt  du velat få sagt och det gjorde du genom mig till slut, för du hade inget annat val.

För vilken jävel ger inte folk flera chanser? Vem om inte människan i sig gör misstag som den senare lär sig av, vem om inte vi som kan hjälpa till att förlåta människan för deras misstag och fortsätta livet som det kommer och se om det beslut man tog var det rätta.
Jag vet att jag tog det rätta beslutet och jag ångrar ingenting, jag tänker inte tillbaka och tänker: Nej fan att jag gjorde som jag gjorde, att jag förlät en vän vars misstag hon har lärt sig av.  Jag tänker inte så och har inte gjort det heller, för jag vet att de krävs fler misstag och fler chanser i livet att ge än bara en chans. Man är inte mänskligt om man ger sin vän bara en enda chans inte jag iallafall..

Sommaren närmar sig och minnerna forsar i mitt huvud. Det gör ont i hjärtat kan jag säga att allt blev som det blev men vad gör man egentligen. Jag ångrar dock att det  blev som det blev för historien finns hos båda, bara vem håller kvar den i sitt hjärta till slut?


I just miss you, somehow i still do