Its my life
Tomorrow's getting harder make no mistake
Luck ain't even lucky
Got to make your own breaks
Better stand tall when they're calling you out
Don't bend, don't break, hell, don't back down
Its now or never I aint gonna live for ever
När man vet hur en annan människa känner sig, verkligen FÖRSTÅR den personen och man känner igen sig i allt som kommer ut ur munnen, varför kan man inte hjälpa? Varför kan man inte göra något åt det om man vet hur det är att vara i samma situationer? Varför är det enkelt men samtidigt svårt, vad är det som gör att jag inte kan hjälpa.. Det enda hjälp är att jag lyssnar men om man verkligen VET hur det är att vara i din sits, då borde väl man kunna göra mer än att lyssna? Eller vad tycker ni?
Jag har lärt mig genom år, låter gammaldags nu men under vi säger de senaste tre åren att det är inte förens man själv ser och vet, som man vet och ser. Förstår ni vad jag menar eller har ja tappat bort er?
Det jag menar är att folk kanske vet hur omgivningen känner sig och de kanske vet mer än vad man själv vet men det är inte förens man själv som har sett det med egna ögon och fått känna det de vet, att man borde ha känt för länge sedan, det är då man inser hur det egentligen ligger till. Men tills dess så har man väl blundat, blundat omedvetet i så fall. Så som man brukar höra att Kärleken gör en blind. Men sen när man har tjafsat eller gjort slut eller tagit en paus då öppnas ögonen igen och då börjar man se saker man inte såg förr, små saker som kan bli stora. Eller jag kanske är helt ute och cyklar men något måste väl stämma i det jag säger?
Jag trodde jag skulle bli glad eller trodde och trodde men jag var förvånad över mig själv att jag blev inte glad när jag hörde att en person som mår dåligt får en annan person att må dåligt som jag umgås med. Nu låter jag som en egoist men det finns väl de människor som med sin pojkvän eller vän som umgås med andra snubbar eller tjejer som man hatar eller inte gillar helt enkelt. Men jag kände inget hat eller glädje. Det finns väl inget glädje i att en som står mig nära mår dåligt utav dess omgivning? Men sen finns det ju rubbade personer som trivs av att veta att ens polare eller någon annan mår dåligt, för då mår de själva bättre. Jag har träffat på sådana människor, helt dumma i huvudet alltså. Om jag mår dåligt då känner man verkligen att deras dag har blivit bättre, ibland undrar jag hur många olika rubbade människor det finns egentligen, för många för att få plats på denna jord verkar det som, eller känns som. . Vi borde få in eller de borde födas mer normala människor.
Jag är i alla fall glad att jag är den som var just där då du ville prata, det känns bra att folk kan lägga sitt ord och jag är den som tar emot det med respekt och utan tvekan. Lite stolt över mig får jag väl ändå vara;)
Tjingeling!!
Luck ain't even lucky
Got to make your own breaks
Better stand tall when they're calling you out
Don't bend, don't break, hell, don't back down
Its now or never I aint gonna live for ever
När man vet hur en annan människa känner sig, verkligen FÖRSTÅR den personen och man känner igen sig i allt som kommer ut ur munnen, varför kan man inte hjälpa? Varför kan man inte göra något åt det om man vet hur det är att vara i samma situationer? Varför är det enkelt men samtidigt svårt, vad är det som gör att jag inte kan hjälpa.. Det enda hjälp är att jag lyssnar men om man verkligen VET hur det är att vara i din sits, då borde väl man kunna göra mer än att lyssna? Eller vad tycker ni?
Jag har lärt mig genom år, låter gammaldags nu men under vi säger de senaste tre åren att det är inte förens man själv ser och vet, som man vet och ser. Förstår ni vad jag menar eller har ja tappat bort er?
Det jag menar är att folk kanske vet hur omgivningen känner sig och de kanske vet mer än vad man själv vet men det är inte förens man själv som har sett det med egna ögon och fått känna det de vet, att man borde ha känt för länge sedan, det är då man inser hur det egentligen ligger till. Men tills dess så har man väl blundat, blundat omedvetet i så fall. Så som man brukar höra att Kärleken gör en blind. Men sen när man har tjafsat eller gjort slut eller tagit en paus då öppnas ögonen igen och då börjar man se saker man inte såg förr, små saker som kan bli stora. Eller jag kanske är helt ute och cyklar men något måste väl stämma i det jag säger?
Jag trodde jag skulle bli glad eller trodde och trodde men jag var förvånad över mig själv att jag blev inte glad när jag hörde att en person som mår dåligt får en annan person att må dåligt som jag umgås med. Nu låter jag som en egoist men det finns väl de människor som med sin pojkvän eller vän som umgås med andra snubbar eller tjejer som man hatar eller inte gillar helt enkelt. Men jag kände inget hat eller glädje. Det finns väl inget glädje i att en som står mig nära mår dåligt utav dess omgivning? Men sen finns det ju rubbade personer som trivs av att veta att ens polare eller någon annan mår dåligt, för då mår de själva bättre. Jag har träffat på sådana människor, helt dumma i huvudet alltså. Om jag mår dåligt då känner man verkligen att deras dag har blivit bättre, ibland undrar jag hur många olika rubbade människor det finns egentligen, för många för att få plats på denna jord verkar det som, eller känns som. . Vi borde få in eller de borde födas mer normala människor.
Jag är i alla fall glad att jag är den som var just där då du ville prata, det känns bra att folk kan lägga sitt ord och jag är den som tar emot det med respekt och utan tvekan. Lite stolt över mig får jag väl ändå vara;)
Tjingeling!!
Kommentarer
Trackback
