Forever and Always

Jag visste att allt skulle förändras då jag åkte till sydamerika 2006 och det gjorde det men jag visste att det skulle bli också som det blev. Att det skulle ta slut förr eller senare, trodde aldrig att du skulle offrat dig så pass mycket för mycket, och att hon skulle ha uttnyttjat dig så mycket i så lång tid...

Vad är det vi människor gör och ser när det är som värst? Blundar vi för mycket för att inte bli sårade eller vågar vi bara inte öppna ögonen för att förlora den man håller nära?
Vi förlåter om och om igen, vi stänger ögonen om och om igen och inser inte vad som egentligen händer. Folk omkring oss varnar och varnar men vi blundar och blundar och hoppas på det bästa. Att man kanske kan få tillbaka personen man lärt känna i början, att det kanske ändras, att det inte fortsätter som det gör. Men ändras det verkligen? Och öppnar vi verkligen ögonen till slut för att inse sanningen?

Jag gjorde det, jag öppnade mina ögon i början av februari och jag insåg saker jag inte insett förr. Jag insåg sannigen som jag blundade förr i åratal. Var rädd att bli sårad och såra. Var rädd att förlora och bli förlorad men nu känns allt lättare och bättre. Vi måste lära oss att ta smärta och hantera den. När det är som värst, det är då vi inte får falla och hamna på botten. Det är då vi måste ställa oss upp, öppna ögonen och kolla. Glömma inte vem vi är och bara fortsätta. För det är inte alltid vårt liv är ett helvete, inte om vi tillåter det att vara.

I WANT GO BACK!




Solen, värmen allt. Nu när jag skaffar mig en bättre kamera, då måste jag till sydamerika för att ta bilder, det kan man inte missa alltså. Sist jag var där i en månad, kom hem med över tre tusen bilder!
<3<3