Forever and Always

Vad är det med oss människor egentligen? Vi gör oss själva så komplicerade, så svåra. Varför?
Tex, vad är det som gör de så svårt att ta vara på stunden som man har och vara glad för det, istället för att klaga att man kan få fler stunder eller få det bättre? Varför bara inte vara nöjd med det som finns och det man har??
Vore de inte värre om man inte hade det alls? Skulle man då inte ångra att man tog de stunderna man fick förgivet, skulle man inte hata sig själv för att man var så bekväm med sig själv att man trodde att det skulle vara för evigt?
Nu pratar jag helt allmänt, stunder är bara ett nyckelord men sen kan det vara vad som helst och vem som helst.
Att man inte tar vara på äta rätt mat, eller ta vara på att inte ringa någon och fråga hur den mår,eller inte ta vara på hur man har det där man bor, eller inte ta vara på hur man har de i skolan, eller inte ta vara på de man umågs med, eller inte ta vara på pengarna man får, eller inte ta vara på hur världen ser ut, eller inte ta vara på hur andra människor som vi inte känner till alls mår, eller inte ta vara på átt man finns. Bara inte ta vara på saker och ting, varför liksom ?

Ja tycker man borde ta och tänka till och börja göra det innan det är försent. För sig själv och för det man inte tar vara på.