I mitten av det hela.
Mitt huvud spräcks av all detta skrik. Jag måste få stopp på detta. Hur vet jag inte men jag måste. Jag hör skriket komma mig närmare och närmare. Mitt huvud gör ondare och jag känner mig svimfärdig. Skriket vill säga något till mig om mig. Jag vill gå mot det men står fast. Jag kan inte röra mig. Mitt huvud håller på och exploderar och skriket bara fortsätter. Gör jag fel kommer jag få ångra. Gör jag rätt så fortsätter det. Jag är i mitten igen. Jag kan inte röra mig. Jag måste välja men jag kan inte. Min kropp är villig men min hjärna står still. Skriket är närmare än jag tror. Jag vänder mig om och jag ser mig. Jag andas ut ganska kraftigt och för första gången i mitt liv känner jag mig avslappnad. Skriket har tystnat. Mörkret börjar försvinna med regnet och vinden. Några solstrålar stiger fram ur de blåa molnen och en fågel hörs kvittra på avstånd. Jag tar en sista titt på mig och tar ett beslut. Jag vänder mig om. För första gången känner jag mig fri. Från plågor och sorg. Jag Tittar ner, andas in den nya friska luften, blundar och faller.
