when the heartache is over
Blundar vi för att inte se vad som finns där, för att inte stå öga mot öga med sanningen, för att vi inte vågar inse faktan eller blundar vi bara för att tro att verkligheten inte är verklighet?
Man blir rädd, nervös och vet varken ut eller in men visar man det? Nej.
Man vet vad som händer runt omkring en, man vet hur man behandlas och man vet själv hur man behandlar men får det en att sluta blunda?
Folk är rädda vare sig hur säkra de ser ut när de går där på gatan eller står framför en och pratar. Alla har något som de gömmer eller är rädda för, rädda för att något eller någon skall få veta det man inte vill skall vetas. Det finns alltid, alltid något som får oss att känna oss osäkra och villiga att blunda för sanningen för att klara av dagen eller året. Men till slut är det väl en själv som drabbas om man blundar för länge så öppnas inte ögonen till slut och då tas man för givet. Ögonen är till för att se, inse sanningen och inse vad som pågår precis bredvid en, precis i hjärtat.
Its only matter of time when you realise that you have to stop closing your eyes and deal with whatever it is you have to deal with.
