Forever and Always

Som vindens kraft och solens varma strålar sitter jag här.
Som magi i luften och fåglarna bland molnen, sitter jag här.
Som regnets droppar och mina andetag, blundar jag.
Blundar och försvinner för en stund.
Inte långt bort, inte alls. försvinner till den stund ja minns bäst.
Den lilla stunden, då ja var liten och du fanns.

Du fanns.
Lilla handen min, svajandes i din vart vi än gick.
Under regnets droppar, under solens strålar, under vinterns snö fortsatte vi gå.
Solen sken, gräset var grönt, min hand i din, lyckan på topp.
Glad var lilla jag under våran stund, lycklig var du.
Dagarna gick, dropparna blev fler och solens sken skymtade bort, bit för bit.
Liten och blind jag var, såg bara lycka och glädje ögonen dina.
Såg gräset vara lika grönt, solen skina lika starkt och inga moln komma.
Blind var lilla jag, rädd, osäker, egoistisk.

Gräset fanns inte där mer, lyckan i dina ögon hade försvunnit dag för dag,
molnen var på väg. de var på väg.

utan att förstå, utan att höra, utan att se, släppte du min hand.
De regn som kom, de droppar som föll, faller även idag.
Idag, igår, 7 år sen släppte du försiktigt min hand.
Utan att känna, utan att förstå, utan några tankar,utan att prata ut kan tiden gå.

Och Idag, en solig dag, håller jag forfarande kvar min hand i din.





Jag saknar dig så, lika mycket som igår, lika mycket som förrigår, lika mycket som då.
Det är något, men ja kan verkligen fortfarande inte släppa din hand. Du betydde så mycket för mig, kanske därför.