En verklig dröm. Läskig men underbar samtidigt.
Drömde en dröm som var så verklig att det blev nästan lite läskigt.
Människor som har gått bort, oftast då jag drömmer så brukar jag inte se personen, ansiktet framför allt. Men jag vet vem det är.
I denna dröm såg jag dig, och du var verklig och jag var glad. För det var väldigt länge sedan jag såg dig så riktigt och verklig. Den sista gången var för sju år sedan, då jag var 13 och jag var hemma hos dig.
Som alltid brukade du vakna väldigt tidigt medans jag sov. Du stod alltid i köket och lagade något, frukost till mig. Brukade bestå av pannkakor, ibland något annat men jag minns att jag vaknade till en doft av dina pannkakor. Och vi satt i köket, erat lilla kök och tittade ut genom fönstret medans jag åt och du frågade mig om jag ville ha något mer. Det var dagen då du skulle få dina pensionspengar, det var inte mycket alls och jag visste om det för mamma hade sagt att mormor brukar inte få så mycket i pension, allmänt i ryssland bara.
Men samma dag gick vi och handlade och du frågade om jag ville ha en leksak. Jag sa nej för den var dyr, nästan hälfen av dina pengar men du köpte den ändå och en massa gott till mig. Du tänkte inte på hur du skulle klara av månaden eller om pengarna skulle räcka till, du tänkte på mig.
Jag minns inte hela drömmen helt men att du var så verklig kunde jag inte förstå. För det har gått så lång tid att det enda jag minns är hur du var, men inte ditt ansikte. Och det gör mig lite ledsen. Önskar att drömmen aldrig tog slut. För det var som om klockan vreds tillbaka i tiden, och jag var tillbaka och satt i ditt kök eller i vardagsrummet och spelade kort.
Jag vaknade upp av att vi skulle gå och handla, igen? Vet inte varför men precis när vi gått ut genom porten så föll du ihop. Jag föll pladaskt ner på knä och skrek, mormor, mormor, hallå. Kände på din puls och du var borta. Igen. I min dröm. När jag ringde pappa, och sen mamma så trodde ingen på mig, eller de förstod inte riktigt vad jag pratade om. Jag sa att mormor lever inte längre men de förstod inte vad jag pratade om. Ingen förstod mig.
Sen vaknade jag upp halv sju på morgonen, Robin låg bredvid och sov sött, och jag förstod att allt var en dröm, och varför ingen förstod mig. Låg tyst med ögonen blöta och försökte somna om. Allt var en dröm. Började bra, var verklig men slutade dåligt. Kollade om mormors ring var på mitt finger och somnade om sen.
Människor som har gått bort, oftast då jag drömmer så brukar jag inte se personen, ansiktet framför allt. Men jag vet vem det är.
I denna dröm såg jag dig, och du var verklig och jag var glad. För det var väldigt länge sedan jag såg dig så riktigt och verklig. Den sista gången var för sju år sedan, då jag var 13 och jag var hemma hos dig.
Som alltid brukade du vakna väldigt tidigt medans jag sov. Du stod alltid i köket och lagade något, frukost till mig. Brukade bestå av pannkakor, ibland något annat men jag minns att jag vaknade till en doft av dina pannkakor. Och vi satt i köket, erat lilla kök och tittade ut genom fönstret medans jag åt och du frågade mig om jag ville ha något mer. Det var dagen då du skulle få dina pensionspengar, det var inte mycket alls och jag visste om det för mamma hade sagt att mormor brukar inte få så mycket i pension, allmänt i ryssland bara.
Men samma dag gick vi och handlade och du frågade om jag ville ha en leksak. Jag sa nej för den var dyr, nästan hälfen av dina pengar men du köpte den ändå och en massa gott till mig. Du tänkte inte på hur du skulle klara av månaden eller om pengarna skulle räcka till, du tänkte på mig.
Jag minns inte hela drömmen helt men att du var så verklig kunde jag inte förstå. För det har gått så lång tid att det enda jag minns är hur du var, men inte ditt ansikte. Och det gör mig lite ledsen. Önskar att drömmen aldrig tog slut. För det var som om klockan vreds tillbaka i tiden, och jag var tillbaka och satt i ditt kök eller i vardagsrummet och spelade kort.
Jag vaknade upp av att vi skulle gå och handla, igen? Vet inte varför men precis när vi gått ut genom porten så föll du ihop. Jag föll pladaskt ner på knä och skrek, mormor, mormor, hallå. Kände på din puls och du var borta. Igen. I min dröm. När jag ringde pappa, och sen mamma så trodde ingen på mig, eller de förstod inte riktigt vad jag pratade om. Jag sa att mormor lever inte längre men de förstod inte vad jag pratade om. Ingen förstod mig.
Sen vaknade jag upp halv sju på morgonen, Robin låg bredvid och sov sött, och jag förstod att allt var en dröm, och varför ingen förstod mig. Låg tyst med ögonen blöta och försökte somna om. Allt var en dröm. Började bra, var verklig men slutade dåligt. Kollade om mormors ring var på mitt finger och somnade om sen.
Kommentarer
Trackback
