Forever and Always

Det fanns en tid då jag satt och skrev, skrev skrev skrev. Inga texter, mer dikter, poesi om man nu kan kalla för det. Fanns tider då jag bara kunde uttrycka mig i dikter, ordspråk, det var lättare på något sett. Allt finns där, orsak, förklaring, händelsen, i kortfattade meningar. Är inte det underbart? Att kunna uttrycka sig kort men ändå betyda så mycket, innehålla så mycket.
Jag har svårt för att uttrycka mig för saker eller säga vad jag känner. Samtidigt vet jag att det finns personer som tycker det motsatta om mig. Att jag är den som ger av mig, delar med mig och inte stänger in mig själv för andra.

Som sagt ,det var länge sedan jag skrev något sådant så be nice, men någonstans har jag väl fortfarande svårt att uttrycka mig, så här kommer en bit jag börjat på, ej klar.

Hope you like.



En tid tillbaka, gav jag upp då solen gick ner
bröt ner och hatade mig för den jag var
något som jag nu tittar tillbaka på och inser
hurdan jag var då, är något jag inte har kvar

Det spelade ingen roll om solen sken eller regnet föll
dagen kändes tung, dimmig, ingenting höll.

Jag log då någon frågade om jag mådde bra
jag skrattade bara för att vara social.
men innerst inne ville jag försvinna, bara dra.

forts kommer.