ja tebja ljublu.
Känns så overkligt. Varje dag som jag tänker på dig känns overklig.
För varje år som går, för varje minne jag av dig har blir jag mer och mer påmind hur lik jag dig är.
Utan att veta det själv, påminner människor mig runt omkring, hur lik jag dig är.
Varje gång jag hör det lyser självförtroende upp, mitt leende blir större och jag ser.
Ser vilka likheter jag har efter dig. Utan att ha insett det själv, utan att änns kollat efter så ser jag nu.
Människor jag inte sett på länge, nära och kära, familjen och släkten, din syster, har fått mig att inse att jag och du är inte så långt ifrån varann. Det värmer mitt hjärta för var dag som går. Mer än jag hinner vara tacksam. Varje misstag jag tar, varje tår jag fäller, lär jag mig av på livets väg.
Varje skratt jag förmedlar, varje tacksamhet jag ger, varje leende och andetag är ett minne av dig.
Allt jag säger nu kanske är något som inte stämmer, något som bara ska få mig att tro på något. Men jag tror inte att det är alls så. Jag har så svårt att släppa dig och kommer nog aldrig att göra det.Jag sa aldrig att jag älskar dig, jag hann aldrig, jag trodde att du alltid skulle finnas hos mig, men jag hann aldrig och 8 år senare ångrar jag det varje dag. Jag sa aldrig, att jag älskar dig. Så svårt att säga det för mig vilket har gjort att jag ligger här och önskar att jag kunnat sagt det innan det blev försent.
Ibland känns det som att jag minns dig när jag gör saker. Utan att änns själv veta om det.
Att säga ja fastän jag borde sagt nej, är något du verkligen gjorde. Jag tror att hela min personlighet kommer från dig och logiken från farmor.
Mor min har de senaste åren påpekat ofta att” du är din mormor lik”
Små saker som jag gör, säger eller inte gör, jag är dig lik får jag höra.
Det värmer så mycket, så otroligt mycket. För det betyder för mig. Ingen förstår, ingen vet men jag förstår och jag känner och vet.
Du försvann för tidigt. Kanske var det din tid, men enligt mig så nej. Enligt alla så nej.
Du glömde bort dig själv. Tog alla före. Det var inget du ångrade heller, du var glad att finnas där och hjälpa så gott det gick men du glömde det viktigaste, dig själv.
Jag och du. Vi var som ett. Varje år som gått, har jag svårt att förklara mig så att någon annan ska förstå. Men jag tror ingen kan förstå, förutom jag och du.
Din syster är på besök. En månad har hon varit här hos oss. Det var svårt för mig att träffa henne, hon är så lik dig. Både rösten och lite utseendet. Men skönt på något sätt att hon är här. Som att ha dig här fast ändå inte? När jag är hemma så kan jag sitta i timmar och lyssna på historier om er när ni var små, om historier jag inte vetat. Känns konstigt, väldigt konstigt och ibland jobbigt, men skönt. Hon sa idag att hon saknar dig, och behöver sin syster när vi satt vi bordet och mindes dig.
Din födelsedag idag. 8 år sedan försvann du, men ännu än idag, känns det som att det var igår du öppnade dörren och var överlycklig att se mig och mamma komma på besök igen.
Känns som att det var igår jag sa hejdå till dig och ”vi ses snart”. Inget mer. Inget jag älskar dig, jag kommer sakna dig. Ingenting mer. Ingenting!
Ja tebja ljublu. Vsegda y na vsegda.
Eti slova dlja menja trydna govorit, y vsjy zjizn ja bydy zalet, shto ja ne skazala, Ja tebja ljublu.
