Forever and Always

12 dagar kvar och sen fyller jag år.
När man var liten kändes det mer speciellt, nu känns det som om man är tvingad att fira mig, tvingad att köpa något fastän man inte vill egentligen.
Jag vet inte änns om jag vill fira min födelsedag för jag vill inte bli besviken i slutändan. inte så att jag blivit det men det känns bara så komplicerat och då känns det att alla är tvunga att fira mig.
Om man samlar ihop ett gäng, säger en dag och tid, i sista sekund ändrar sig hälften och hälften kan inte komma och man försöker ändra dag och tid men det blir alltid många som inte kan och då förlorar jag hela iden med att fira.
Okej påsk, det är påsk. men födelsedagar är personlig, det är en gång per år och om man inte anstränger sig för att kunna komma den dagen, kunna fira den personen, då vill man nog inte...

robin frågade mig vad jag önskar mig, och jag sa att jag vet inte. andra har också frågat vad jag önskar mig och jag sagt att jag inte vet. men jag vet ju lite vad jag önskar mig. Vill bara inte få något bara för att man känner sig tvingad att ge. känns bara så jag vet inte. Klart jag vill bli firad och det är min dag och inte varje dag man fyller 21, det är ju ganska stort i usa, där får man börja dricka vid den åldern. men om ingen annan vill, är det inte så kul att fira själv....


vi får se helt enkelt. Är jag för personlig nu? kanske därför jag brukar gillar personliga presenter, något som betyder, bara för att jag är så personlig? nej jag vet inte....