Videon från förr.
Lämnade in för ett tag sedan ett vhs band som skulle göras om till dvd. Ett väldigt gammalt band som vi har haft sens 2002.
Idag efter jobbet satt jag, mamma och fernando och kollade på det. Det känns konstigt att se tillbaka så många år, och när dvd tog slut, så känns det som om det var igår.
Detta är ett av de bästa sakerna jag har slösat mina pengar på. Det betyde så otroligt mycket för min mor, och för mig. Det var en bit video film på min mormor, hennes födelsedag, hemma hos henne. Det var 2002, juni 25. Ett år efter dog hon. Och för första gången sens dess, genom denna video såg jag och mamma också, att vi var så blinda att vi såg inte att hon redan 2002 var sjuk. Vi såg inte det då. Men nu efter så många år, se en video, och SE från ett annat perspektiv, så känns de så konstigt, så fel.
Att man inte ser, vi tror att vi ser, vi tror att vi vet hur du eller du mår, vi tror att vi vet bäst, MEN VI GÖR INTE DET! och inte förens det är försent som man inser, och ser, men då är det försent.
Jag var chockad och arg, ledsen och besviken på mig själv. Visst vad var jag, tolv, 13. Men jag var nästan varje dag hos mormor när vi väl var i ryssland och att jag inte såg, att jag inte tänkte. Krävs det verkligen en video film, ett band, en dvd för att inse något?
Jag saknar fortfarande min mormor lika mycket varje dag och jag vet inte varför det fortfarande håller kvar. Men hon var en stor del av mig, det var jag och hon, när jag var i ryssland. Hon lärde mig så mycket, allt från att sticka till pff ja en massa, till att inte bara tänka på sig själv och alltid vara tacksam. Jag fick alltid göra vad jag ville, äta hur mycket godis jag ville, aldrig sa hon nej, aldrig var något förbjudet. Jag kunde måla väggarna gula om jag ville, hon skulle inte ha något emot det. Hon kunde köpa glass till mig om de så var hennes sista pengar för månaden. Hon sa alltid att hon mådde bra för hon ville inte att vi skulle oroa oss, tills det blev försent. Men tills de sista dagarna då det var värre. Hon gav allt hon hade till mig, till oss och jag var inte änns...
nej fan det här går inte! har ingen försäkring på min dator och tårarna blöter ner tangentbordet, så blir vattenskador snart!
HEJDÅ!
Idag efter jobbet satt jag, mamma och fernando och kollade på det. Det känns konstigt att se tillbaka så många år, och när dvd tog slut, så känns det som om det var igår.
Detta är ett av de bästa sakerna jag har slösat mina pengar på. Det betyde så otroligt mycket för min mor, och för mig. Det var en bit video film på min mormor, hennes födelsedag, hemma hos henne. Det var 2002, juni 25. Ett år efter dog hon. Och för första gången sens dess, genom denna video såg jag och mamma också, att vi var så blinda att vi såg inte att hon redan 2002 var sjuk. Vi såg inte det då. Men nu efter så många år, se en video, och SE från ett annat perspektiv, så känns de så konstigt, så fel.
Att man inte ser, vi tror att vi ser, vi tror att vi vet hur du eller du mår, vi tror att vi vet bäst, MEN VI GÖR INTE DET! och inte förens det är försent som man inser, och ser, men då är det försent.
Jag var chockad och arg, ledsen och besviken på mig själv. Visst vad var jag, tolv, 13. Men jag var nästan varje dag hos mormor när vi väl var i ryssland och att jag inte såg, att jag inte tänkte. Krävs det verkligen en video film, ett band, en dvd för att inse något?
Jag saknar fortfarande min mormor lika mycket varje dag och jag vet inte varför det fortfarande håller kvar. Men hon var en stor del av mig, det var jag och hon, när jag var i ryssland. Hon lärde mig så mycket, allt från att sticka till pff ja en massa, till att inte bara tänka på sig själv och alltid vara tacksam. Jag fick alltid göra vad jag ville, äta hur mycket godis jag ville, aldrig sa hon nej, aldrig var något förbjudet. Jag kunde måla väggarna gula om jag ville, hon skulle inte ha något emot det. Hon kunde köpa glass till mig om de så var hennes sista pengar för månaden. Hon sa alltid att hon mådde bra för hon ville inte att vi skulle oroa oss, tills det blev försent. Men tills de sista dagarna då det var värre. Hon gav allt hon hade till mig, till oss och jag var inte änns...
nej fan det här går inte! har ingen försäkring på min dator och tårarna blöter ner tangentbordet, så blir vattenskador snart!
HEJDÅ!
Kommentarer
Trackback
