Forever and Always

Jag håller i ett vapen. Är i erat vardagsrum och tittar genom balkong fönstret. Ingen syns till på gatan nedanför ert hus.
Vad gör jag här? Varför har jag ett stort grönt vapen i min hand?
Samtidigt är jag glad, väldigt glad trots att jag inte förstår hur jag kan både se och prata med er. Var så länge sen. Minns inte änns det sista samtalet.

Plötsligt sitter vi tre ner på soffan och spelar kort. Katten är uppe på garderoben och tittandes ner mot oss hör jag ett skott.
Var det jag som sköt? Jag vet inte.
Korten är borta och jag ligger på balkongens golv med mitt vapen i handen och siktar genom ett litet hål som finns i balkongen. Tror jag, vet inte om det är balkongen för plötsligt så är jag i erat kök och morfar i trappen.
Du springer till balkongen och ropar att "de kommer, de kommer"

Med all min förvirring av vad jag gör hos er när ni längre inte finns och ett grönt vapen i min hand springer jag till balkongen men är plötsligt nedanför, precis utanför eran port står jag och ensam är jag icke.
Vem jag är med ser jag inte riktigt men vi marscherar fram, fram mot som är ett stort fält och hälften av fältet är en stor fotbolls plan, lite övergiven. Jag blir förvirrad då jag vet att det är så jag minns det, det är så det fortfarande är så det vet jag är på riktigt men är resten en dröm, i min egna dröm?

Du och morfar stannar kvar i lägenheten. Jag vänder mig om och ser er sitta vid köksfönstret på var sin sida, med ett leende, precis som jag minns det. Katten är nu på balkongen och sover medan jag springer fram och hör folk skrika av skräck.

Det är krig. Jag är mitt i ett krig. Utan att veta om mot vem, för vad eller varifrån är jag mitt i ett krig.

Det pågår utan någon tidsbegränsning, då jag fortfarande inte förstår vad som händer i min egna dröm. Jag vet att jag drömmer när jag drömde men allt kändes så verkligt att jag vet inte om allt som händer är på riktigt, så jag tar allt som händer på allvar.
Jag skjuter folk, vem vet jag inte, varför vet jag inte men jag skjuter för att överleva för att kunna komma hem och rädda er.

Jag lyckas, jag och resten som är med mig, de flesta som klarat sig tar sig tillbaka. Förlorar vi? Kanske vinner vi jag vet inte men jag är tillbaka i trappen, på väg upp mot femte våningen där ni bor, dörren är öppen och jag drar fram mitt gröna vapen. Varför det är grönt vet jag inte men där står mamma, med matpåsar och en glass i handen, den har hon köpt till mig. Va?!

All förvirring är fortfarande kvar, jag hänger inte med men just nu, i denna stund då det är krig utanför, jag står med mitt vapen och jag struntar i om jag drömmer eller om allt är verklighet. Jag stänger dörren, och plötsligt är jag i trappen och skjuter från något som för en tid sen var ett fönster. Det fortsätter och folket jag krigar mot är som små myror kommandes mot huset.

Jag vänder mig om och det är någon som står bakom mig, några trappor nedanför. Jag ser inte vem det är, är det min fiende eller min vän och jag hör ett skott, följandes av trappsteg. Vaknar till och ser dörren öppen. Katten sitter i hallen och mjauar, mamma i telefon. Jag letar efter er, går till köket ingen där. Jag går till vardagsrummet och morfar ligger på golvet men du är okej. Jag vänder mig om och du ramlar ner. Mamma är försvunnen, jag är ensam och nära på dö, trots skotet mot mig finner jag ingen blödning, jag skriker efter hjälp, inser att det är krig och var är den som sköt?



Jag vaknar upp. Nu är jag vaken och blöt under ögonlocken. Jag har gråtit i sömnen. Jag vet inte vad som hände i slutändan, jag vet inte hur min dröm slutade, jag vet inte om ni blev skjutna, vet inte om ni överlevde.
Jag vaknade upp och insåg då att min dröm var en dröm(mardröm) så allt jag drömde var inte sant. Då i drömmen kändes allt så riktigt, så realistiskt att jag visste varken ut eller in.