Forever and Always

Det kommer en tid i livet då man börjar se över på saker och ting. Hur livet har varit, hur det är och hur det kan se ut. Det kommer en tid i livet då man vågar erkänna, vägar stå på sig och berätta för en själv att: det här är jag och jag är rädd. 

 

Rädd för världen som finns där ute. Rädd för en själv och ens tankar. Rädd för att våga riva ner den där sten muren som finns framför dig. Den sten muren som fortfarande finns där den där väggen som man inte kan få ner. Den där väggen som får en att inte sluta känna sig rädd, den finns där och ibland blir den lika tunn som en play Wood skiva och man vågar men ibland bara ibland kommer den där sten muren tillbaka och man fortsätter vara rädd. 

 

Det kanske är bra att vara rädd för ibland kan man förlora utan att man ens visste Om det. men man ska vara försiktig med rädslan då den kan få en att krypa in i sitt skal och inte vågà komma fram och berätta hur en känner.