10 år idag och jag saknar dig mer och mer.
Som vindens kraft och solens varma strålar sitter jag här.
Som magi i luften och fåglarna bland molnen, sitter jag här.
Som regnets droppar och mina andetag, blundar jag.
Blundar och försvinner för en stund.
Inte långt bort, inte alls. försvinner till den stund ja minns bäst.
Den lilla stunden, då ja var liten och du fanns.
Du fanns.
Lilla handen min, svajandes i din vart vi än gick.
Under regnets droppar, under solens strålar, under vinterns snö fortsatte vi gå.
Solen sken, gräset var grönt, min hand i din, lyckan på topp.
Glad var lilla jag under våran stund, lycklig var du.
Dagarna gick, dropparna blev fler och solens sken skymtade bort, bit för bit.
Liten och blind jag var, såg bara lycka och glädje ögonen dina.
Såg gräset vara lika grönt, solen skina lika starkt och inga moln komma.
Blind var lilla jag, rädd, osäker, egoistisk.
Gräset fanns inte där mer, lyckan i dina ögon hade försvunnit dag för dag,
molnen var på väg. de var på väg.
utan att förstå, utan att höra, utan att se, släppte du min hand.
De regn som kom, de droppar som föll, faller även idag.
Idag,10 år sen släppte du försiktigt min hand.
Men jag vet att lika väl som jag visste när jag var liten att du finns här för mig,att du finns här för mamma så som du fanns för oss då. Jag saknar dig idag och jag kommer alltid, alltid att älska dig. Du är våran ängel som vakar över oss. Du är min mormor. <3
